Vad som hade kunnat bli en helt vanlig lördag blev en alldeles ovanligt bra lördag då jag fick besök. Och inte vilket besök som helst heller, nej det var ju hon som kom, väldens bästa
Emma.
Hon kom med bubbel i en påse och sa Idag ska vi bara njuta. Och det gjorde vi också. Satt länge och åt sallad på en uteservering, njöt av att solen värmde och pratade om mest ingenting.
Sedan promenerade hemåt och pausade för att Emma skulle få fotografera. Det är ju så lätt att bli hemmablind, jag har ju sett de där lutande korsvirkeshusen sedan barnsben och stannar allt för sällan upp och beundrar rosorna som klättrar på husväggarna. Då är det bra att ha sällskap med sig, som inte är blind för allt det där vackra, så att man liksom får se det genom någon annans ögon.
För visst är här vackert, det är här.
Vad som mer är vackert är hon, Emma. Inifrån och ut. Men det är en helt annan historia, att ta i ett helt annat inlägg. För jag skulle kunna skriva en hel uppsats om det där, glädjen över att ha henne i mitt liv. Tacksamheten. Och det ska jag göra någon dag, skriva det där inlägget, om tacksamheten.
Men inte idag.
Nu väntar glass, dulce de leche och White Collar på Netflix.