Jag får många frågor, både i mail
och kommentarer.
Om min arm, vad som har hänt och varför jag har så ont.
I
början kände jag en oro över att okända människor nästan krävde att få veta om
MIN arm. Det var ju något som jag valt att hålla utanför bloggen, historian om
vad som hänt alltså. Armen och smärtan är en del av den jag är idag och därför
också en del av bloggen även om jag försöker att skriva mest om annat. Men sen
var det någon som sa till mig Det är
klart att folk undrar, varför kan du inte berätta i bloggen när du berättar för
kassörskan på Ica när hon frågar.
Det handlar inte om att jag inte
vill berätta sa jag då, inte alls. Det handlar snarare om att jag inte vill att
den här bloggen ska handla om sjukdom och tråkigheter.
Utan den som skulle vara
min flykt från allt det tråkiga. Min härliga oas. Dessutom så hade jag ingen aning om var jag
skulle börja, det är en ganska lång historia det här…
Men nu har jag alltså bestämt mig för att berätta för er vad det är som har
hänt mig, varför jag har ont och hur det började. För jag har insett att bara
för att jag berättar, innebär det inte att min oas här inne blir mindre härlig.
Den blir bara mer jag. Och det vill jag ju att den ska vara, den ska vara
jag. Personlig men inte privat.
Så här kommer den nu, historian om
hur jag blev en enarmad bandit.
Den 25 augusti 2009 stod jag på
jobbet när jag fick ett sms Du kan rida
idag om du vill och kan, jag hinner inte. Jag hade precis tagit upp
ridningen igen efter ett par års uppehåll och fick låna en häst ett par dagar i
veckan när ägaren inte själv hann med.
Solen sken den där augusti dagen och jag bestämde mig för att jag gärna
ville rida, så eftersom jag inte hade någon bil hemma så satte jag mig på
cykeln och trampade ut till stallet. Hästen som jag red hade något som kallas
för sadelgjordskramp, hon tyckte inte alls om att ha sadel på sig och trippade
runder när man spände gjorden runt magen på henne. Därför fick man vara mycket
försiktig och spänna ett hål i taget. Dessutom var det bra att longera henne
lite innan man satt upp så hon inte fick panik när man satt på ryggen. Så det
gjorde jag, precis som jag alltid gjorde. Paddocken var avstängd av någon
anledning och jag ville inte rida ut när jag var där själv, så jag bestämde mig
för att rida i en av hagarna. Jag plockade fram pallen (haha, jag vet inte om
jag var lat eller om hon verkligen var så stor så den behövdes) och satt upp.
Direkt när jag var uppe kände jag att hon spände sig, jag började driva henne
framåt för att hon skulle tänka på något annat men istället började hon sparka
bakut och stegra sig om vart annat. Det tog inte många sekunder innan jag låg
på marken. Varför
känns det så konstigt i mina ben? Bredvid stod hästen, alldeles stilla. Jag
låg kvar och försökte tänka vad jag skulle göra.
Eftersom det var en
varm sommardag dröjde det inte länge innan hästen började trampa oroligt för
att bli av med de envisa flugorna. Då var min enda tanke att här kan jag inte
ligga, då blir jag snart trampad på också. Jag fick tag i tyglarna och tog mig
sedan på något vis bort till pallen jag använt för att ta mig upp bara några
minuter tidigare. Det gjorde ont. Benen kändes konstiga, det gjorde ont långt
ner i ryggen, strålade ner i benen och de kändes nästan avdomnade, men jag
kunde inte sätta fingret på vad det var.
Och att handleden var bruten rådde det inga tvivel om, den svullnade upp
omedelbart och klockan spände genast.
Jag hade stoppat mobiltelefonen i
ridbyxorna innan jag gick ut, jag brukade alltid förvara den i stallet när jag
red men inte den här gången. Som tur var. Jag ringde till min mamma som stod på
jobbet och sa åt henne att jag behövde
hjälp, jag har brutit något och hästen måste in i stallet. I sanningens namn så var det nog endel tårar
inblandat i det där samtalet med, från min sida. De tjugo minuterna som hann
passera innan jag kunde se mammas bil svänga upp på gårdsplanen var oändligt
långa. Oändligt.
Jag gick tillsammans med mamma och
hästen in i stallet där jag hjälpte mamma att sadla av, Stackaren hade ju inte
gjort det här på säkert femton år. Då, när jag var en liten tjej på ridskolan,
hade hon fått hjälpa mig att sadla av.
Men då var det små oskyldiga ponnys inte en bjässe som just kastat
hennes dotter i backen med en sådan kraft att jag nu stod lutad mot en box
kritvit i ansiktet, med världens fläskläpp och vad som tycktes vara ett
skolexempel på en bruten handled. Jag
kände mig som en seriefigur, ni vet när det cirkulerar fåglar runt huvudet. Jag
pendlade mellan att försöka hjälpa till och att befinna mig i ett mörker då det
bara svartnade för ögonen.
Sedan bar det iväg till akuten, jag
tror att jag låg ner i bilen. Minns inte
så mycket av bilresan eller hur jag överhuvudtaget kom in i bilen.
Väl på
sjukhuset haltade jag in på akutmottagningen på något vis. Jag kan inte förstå
det idag, men det var väl någon slags blandning av chock och adrenalinkick min
kropp befann sig i då. Jag möttes ganska snart av en bår och fick träffa en
läkare som var lika säker som jag på att handleden var bruten men som när hon
skickade oss till röntgen hade svårt att tro att det var något mer eftersom jag
ändå klarat att ta mig in för egen maskin. Det var nog bara en ordentlig smäll mot
ryggen efter fallet, sånt gör ont. Tji fick hon och tji fick vi. En
bäckenfraktur och en handledsfraktur visade röntgenplåtarna.
En dryg vecka
senare lämnade en skrikande och morfinpåverkad Nicole avdelningen för att åka
hem. Det tog veckor innan jag klarade att komma ur sängen själv. Min Emma kom
med SATC-boxen som jag plöjde igenom, avsnitt efter avsnitt. Vänner och
släktingar kom med blommor och presenter. Och några månader senare kunde jag gå
för egen maskin igen. Jag började plugga i januari ett halvår efter olyckan,
jag kunde då också återgå till extrajobbet som servitris. Det gjorde ont i
armen när jag lastade tallrik på tallrik och efter ett långt arbetspass ilade
det ner i ena benet från bäckenet.
I januari
2011 träffade jag en läkare som misstänkte att jag hade en ledbandskada i
handen som inte upptäckts i samband med olyckan och han ville operera denna
sent samma vår. Jag bad att få vänta till hösten eftersom jag redan tackat ja
till ett sommarjobb jag inte ville missa och tanken på att byta ut det med åtta
veckor med gips var inte så lockande. Något gick fel i systemet och det bokades
en tid den 25 maj 2011. Jag pratade med min chef och bestämde mig för att göra
operationen ändå. Det var inte säkert att det var ledbandet och då skulle jag
kunna vara tillbaka på jobbet efter ett par veckor.
När jag rullades ut till uppvaket
den 25 maj 2011 tittar jag ner på min arm och ser ett gigantiskt gips. Groggy
som man bara är när man precis vakat upp ur en narkos ställer jag den mest
uppenbara av frågor Jag är gipsad va?
Fyra dagar efter operation var det
morsdag, vi satt hemma hos mormor och fikade när mamma konstaterar att vi
måste åka upp till akuten. Då var mina fingrar alldeles svullna och hade
skiftat till en blå/grå nyans. På akuten klipptes gipset upp och läkaren som
sitter och ser på när USK klipper i gipset utbrister Fy, där är ju skruvarna!?
Tur man inte är ortoped. Precis då insåg jag att hon vet nog inte vad de håller
på med.
Mycket riktigt, jag åkte hem och
hade ännu mer ont eftersom gipset nu satt så löst så jag kunde röra hela armen
inne i gipset, vilket kanske inte riktigt var meningen.
Jag ringde följande dag till den
ortopedklinik som utfört ingreppet och fick genast en tid. Ett nytt gips sattes
och ortopedteknikern konstaterade att så här ont ska man inte ha, när jag nästan
svimmade på britsen när handen rördes. Han ringde läkaren som opererat mig och
jag fick träffa honom redan följande dag. Då togs gipset bort igen och han
konstaterade att han råkat träffa en nerv med ett av de två stiften
som satt i min hand för att laga ledbandet. Han beslutade att ge mig ett ännu
större gips och smärtstillande för att klara av resterande 7 ½ vecka tills stiften
skulle bort.
Fem omgipsningar senare var det äntligen dags att ta bort gips och
stift. Äntligen skulle jag slippa de
hemska smärtorna som de där stiftens ställde till med. Ingreppet skulle göras
under narkos på grund av stiftets position. När jag vaknade upp hade jag
fruktansvärt ont, mer ont än innan. Jag fick
till svar av sköterskorna att det såklart kan kännas ”lite” när huden läker
ihop efter stiften. Skickades hem.
Då började det riktiga helvetet,
allt fram tills nu hade varit rena rama barnleken. Det var inte som jag trodde,
att när stiftet är borta så försvinner smärtan.
Stiften hade skadat nerven såklart, det blev ju inte bättre av
att det
försvann. Men det var det ingen som nämnde när du skickade hem mig
svimfärdig av smärtor. Det blev värre, mycket värre. Detta (har jag
förstått i efterhand) eftersom
jag inte längre hade gipset som höll handen helt stilla.
Månader av sängliggande följde, så fort
jag rörde mig sprutade tårarna och jag försökte balansera armen på en kudde för
att den skulle få vara så stilla så möjligt. Smärtläkaren skrev ut det ena
preparatet efter det andra. Ingenting hjälpte och när mamma kom till apoteket
för att hämta ut mer en dag sa apotekaren Ska hon verkligen ha allt det här?
Detta är smärtstillande man får i slutskedet av livet!? Det var nog lite av
droppen för oss. Vi fick inga svar, bara mer tabletter. Det var bara konstaterat att
jag hade en nervskada och därefter utvecklat sjukdomen CRPS (Complex regional
pain syndrome)
I september fick jag tillslut en
remiss till ett större sjukhus, med en handkirurgisk avdelning. Jag fick verkligen kämpa för denna remiss,
sjukhuset som utfört operationen ville inte släppa iväg mig. Inte förrän jag gjort allt jag kan, som läkaren uttryckte sig.
Väl på handkirurgen tillverkades en
skena efter min arm för att bli av med kudden, samma skena som jag bär idag ett
år senare. Samma skena som jag inte kan vara utan en enda minut på dygnet. Den
som min sjukgymnast ibland lite hånfullt kallar för min snuttefilt. Det hon
inte tänker på är att den är min räddning, utan den så skulle jag vara
sängliggande igen och balansera armen på en kudde. Hur mycket jag än hatar den
fula blå skenan, som hindrar mig från att köpa vilka kläder jag vill och som
egentligen är ganska hård och obekväm så är den också det bästa som hänt mig
sedan den 25 maj 2011.
Den 25 maj 2011 är dagen då mitt
liv förändrades för alltid, dagen då jag 22 år gammal drabbades av kroniska
smärtor.
Smärtor som slår ut mig totalt, som gör att jag inte klarar av
stötarna det innebär att sitta i en bil som kör över en trottoarkant, som gör
att jag måste blunda och fokusera på andningen när jag åker över farthinder,
som gör att jag inte kan gå långa promenader med min hund, som gör att jag inte
kan sitta på hästryggen och galoppera fram över fälten, som gör att jag kanske
inte kommer att kunna jobba med det jag började utbilda mig till och som jag brann för.
Smärtor som gör
att jag inte kan leva ett normalt liv eftersom jag är sängliggande ca 50 % av
tiden, speciellt om jag gjort något ansträngande som gör att armen rör sig.
Smärtor
som gör att jag måste öva varje dag på att bli bättre på att ta emot den hjälp
som mina närmaste erbjuder, man vill ju klara sig själv när man är vuxen, men jag har
insett att det är okej att få hjälp. För det skulle aldrig gå ihop annars, det
som ni andra kallar vardag.
Självklart oroar jag mig för
framtiden. Den framtid jag såg innan den
25 maj 2011 är nu utsuddad och jag måste tänka om. Men hur tänker man om när
drömmarna gått i kras? När dygnet inte längre har 24 timmar, utan bara de få
timmar då jag faktiskt lyckas göra något trots smärtorna. Timmarna då smärtorna
inte tar över hela mig. Jag måste börja
planera för en framtid MED mina smärtor.
Jag får ofta frågan om jag ångrar
att jag gjorde den där operationen. Om jag hade fått göra om det liksom.
Självklart, hade jag vetet det jag
vet idag hade jag så klart inte genomgått operationen.
Det finns risker med alla operationer har jag fått höra från
sjukvården i efterhand. Det enda lustiga är att ingen nämnde dessa risker när
det för snart två år sedan bestämdes om en operation som skulle fixa mitt
skadade ledband. Då hette det ”ett enkelt
rutiningrepp”. Jag är såklart inte dummare än att jag förstår att det är
människor som utför arbetet, det kan gå snett. Den mänskliga faktorn. Men något
sånt här hade jag aldrig någonsin kunnat drömma om.
Jag skulle ju bara opereras, ett enkelt rutiningrepp och sedan skulle
jag fortsätta leva mitt liv som planerat.
Men nu är jag istället en 23-årig tjej med en
nervskada och kroniska smärtor som
försöker hitta nya vägar i sitt nya liv. Ett liv där smärtorna alltid kommer
att få styra, men aldrig vinna!
Så
gick det alltså till när jag blev en enarmad bandit, jag sa ju att det var en
lång historia.
Jag hoppas att ni förstår
att jag valt att skriva detta inlägg för att jag tycker att ni har rätt att
veta, ni som troget tittar in här varje dag. Jag har försökt att inte ”hänga ut” någon
eller att gå närmare in på alla de brister och tabbar jag stött på från
sjukvården under resans gång.
Ja, utöver det fatala misstaget med att sätta
skruven i en nerv från början då… Men det var lite svårt att undvika om vi säger så.
Nu
hoppas jag att vi kan fortsätta fokusera på det ”friska” här i bloggen, även om
smärtorna som sagt alltid kommer att vara en del av den jag är. Jag ska bara lära mig att leva med dem och skapa mig ett nytt liv. Livet efter den 25/5 2011.
Tack för att du delade med dig. Kram
SvaraRadera<3
SvaraRaderaKram , härligt att du ändå har glimten i ögat. <3
SvaraRaderaDet var väldigt ledsam läsning. Jag hoppas innerligen att värken går om. Och att allt går vägen för dig.
SvaraRaderaEn stor kram från en ny läsare.
-Anns
Jisses vilken resa :(
SvaraRaderaSaknar ord efter att ha läst.
Massor i kramar!!
/Annika
Hej
SvaraRaderaVill mest berätta att jag drabbades lika hårt som du, fast i magen vid ett "enkelt rutiningrepp".
Bästa hjälpen har jag fått från smärtcentrum i Uppsala oj nu 10år senare så bryter jag min sjukpension och börjar plugga igen!
Så mist inte hoppet!! Det gjorde jag nästan när jag var sängliggandes med sjukvården ända in i hemmet och vägde 37kg. Droppställning i mitt eget sovrum!
Men med tiden kan ALLT hända! Det finns hopp!!!!
Kram
Blev rörd av att läsa det du berättar. Har själv reumatism men dina smärtor är värre än mina.
SvaraRaderaAll kärlek till dig! ♥
MVH Maria
Tack för att du delar Nicole, du finns i mina böner.
SvaraRaderaBlev rörd av din historia, hoppas att den där ovälkomna värken någon gång försvinner....Kram från en ny följare!
SvaraRaderaFint att du delar med dig. Har läst Emmas blogg länge och sett bilder på dig och funderat på varför du kallats för enarmade banditen. Nu vet jag! Kommer följa din blogg framöver. Du skriver fint och verkar vara en otroligt varm tjej!
SvaraRaderaUtrolig lesing. Og jeg som trodde det bare var i Norge at legene gjorde slike tabber. Huff og huff, jeg har nesten ikke ord.
SvaraRaderaDu takler det på en fantastisk måte. Lykke til videre i livet.
Fi fan alltså. Tänkte skriva något klokt också men kom inte på något.
SvaraRaderaLivet alltså.
Usch, vilken sorglig historia. Vill bara säga att du inte är ensam. Själv lever jag också med kronisk smärta fast orsakad av obotlig cancer. Varje andetag gör ont och påminner mig om min sjukdom. Jag kämpar precis som du med att försöka lära mig leva med detta, men har säkert, precis som du, svårt atg acceptetera att det är såhär nu. Kronisk smärta kan verkligen konsumera en, efter etg tag tar den över allt. Fortsätt kämpa!
SvaraRadera