Vrakfiske med Galna-Göran och Kapeten-Patrik

Vrakfiske-måndag alltså, vart ska man börja? 

Kanske med frukosten med Fuffe på Espresso House där vi blev tvungna att berätta för honom att han jobbade med äpplen? Ä-p-p-l-e sa vi och väntade på att han skulle upprepa vad vi just sagt, men nej, han var nog i någon slags semesterdimma där inget kunde störa honom, inte ens det faktum att det var måndag och han skulle vara på ett möte (om äpplen) någon timme senare. Han är fin han, Fuffe. 

När vi kramats hejdå med semester-Fuffe gick vi för att tömma ostbutiken, sjön suger har man ju hört och man vill ju inte riskera att behöva sitta hungrig i tre timmar... 

Och ärter köpte vi, viktiga grejer för min arm en sådär varm dag som igår. 

Men sedan styrde vi kosan mot hamnen och M/S Baltic Explorer. Vi var först på plats, till kaptenens stora skräck. Vi överöste honom med frågor om det mesta medan han tålmodigt skrockade och lovade att vi skulle få veta allt på genomgången som han tänkt ha när alla kommit ombord. Så vi väntade tålmodigt ställde ännu fler frågor och hörde hur han i smyg drog en lättnadens suck när det började trilla  på fler passagerare. Sist kom en man vid namn Göran springande med en hallonsoda i näven och en tung väska på ryggen, det visade sig att han kom från Radio Active och hade suttit uppe halva natten och funderat ut ordvitsar med anknytning till fiske/hav osv. Väldigt torra sådana, sådär så man inte kan låta bli att skratta ändå, ni vet.

Sedan var det då äntligen dags för fiske, när vi hade åkt en halvtimme ut på ett spegelblankt hav och nått vraket. Patrik som kapten hette fattade det här med att handikappanpassa, han fixade så att till och med jag kunde fiska. Med en hand och allt.  Emma däremot, hon stod upp och påstod att det gick bättre då. Fast någon fisk fick vi inte, varken sittande eller stående.

Nej, det stod barnen ombord för. Och Kapten-Patrik gick runt och gastade Nu leder fören!, Nu fick aktern napp! osv. Ett jäkla tjat om att få napp tyckte vi och menade att vi faktiskt inte ansträngde oss, det vore ju så himla tråkigt om barnen inte skulle få napp liksom. Fast egentligen var vi lite småsura och smidde planer med Galna-Göran om att kanske muta dem med vars ett nintendo eller eventuellt skjuta champangekorkar på dem. Men det gjorde vi inte, vi stod bara snällt och applåderade när de drog upp torsk efter torsk med ett jättesmile på läpparna.   

Fast Galna-Göran fick ju napp förstås, en blåmussla som jag  hörde honom skryta om i radio som säkert fem centimeter lång precis. Den var kanske 2, 3 cm lång på sin höjd. Men det var ju ändå en bedrift tyckte vi, att lyckas få en mussla på kroken. Så Emma fick låna mikrofonen och körde en klassisk sport-hur-känns-det-intervju med honom. 

Också käkade vi ost, förstås. Och drack bubbel (men lät bli att skjuta korkar på barnen)

Sedan var det dags att vänta hemåt sa Kapen-Patrik och vi satt hela vägen tillbaka och ropade ramsor som En gång till, en gång till! Och Vi vill åka mera, mycket mycket mera. Som på tivoli ni vet, men icke. Patrik skulle tillbaka och dyka under polenfärjan för att svetsa fast någon oviktig bit och hade inte tid för oss mer. Men han hälsade oss välkomna tillbaka igen, väldigt artigt. Men egentligen tror jag att han vill ha lite mer lugn och ro på sina turer, även om han verkade ha kul.

Men vilken dag alltså. Spegelblankt hav, strålande sol och min bästa lilla räka som sällskap. Kan det bli bättre? Jag tror inte det.