När man minns sin studentdag

I dag sjungs det studentsånger här i sommarstaden, gatorna kryllar av 19-åringar med dimmiga blickar och visselpipa i mungipan. Man kan nästan ta på lyckan, den ligger som ett rosa moln över gatorna och det är svårt att inte ryckas med. Ryckas med i det där bekymmerslösa, känslan av att det knappt finns någon morgondag, i alla fall så är den riktigt långt borta.

Lyckan är ju kortvarig, tyvärr. I morgon vaknar de upp arbetslösa och med huvudvärk. 

Men det kvittar, för idag känner man bara deras lycka och gåshuden sprider sig längs armarna när de åker förbi på lastbilsflak och är sådär lyckliga som man ska vara på sin studentdag. 

Jag minns inte min studentdag med någon glädje och det är sorgligt. 

Det var ca 10° kallt, ösregnade och blåste storm. Och jag överdriver inte, inte ens lite. Tyvärr. Nej, det var faktiskt så illa. 

Jag har nog aldrig frusit så mycket som när jag stod där på trappan i min vita klänning, varken innan eller efter. Och klänningen, som jag hade fått uppsydd i Thailand efter en bild, den var det ju ingen som såg eftersom jag var tvungen att gömma den i en regncape och gå framåtlutad för att klara motvinden.

    

Sa jag att dagen började med ett samtal från min klasskompis Jag blir lite sen, vi ska måste ut och jaga tältet som blåst iväg, sa han. Ja, alltså partytältet, inget litet tvåmannatält. Så mycket blåste det, mamma fick vira fast tältet hemma i trädgården och tejpa det med silvertejp allt eftersom det blåste sönder. För champagnefrukosten skulle jag absolut ha i tält, det var ju min student. Den biten var jag benhård med. 

Men när kvällen kom, då var tältet nedplockat och jag fick ha festen inne. Student eller ej, vi kan inte frysa ihjäl sa mamma när hon serverade mig varmchoklad och hängde klänningen på tork i väntan på gästerna.

 Nej, det var ingen höjdardag. 

Ett minne för livet, visst. Men inget glatt minne.