När man har kräkts färdigt

Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Som igår, jag skulle spendera dagen hos Fru Sederblad, käka glass, fotografera hästar och fundera på hur Felicias rum ska se ut framöver. I stället låg jag i sängen här hemma och kräktes hela dagen. Ja det var precis så mysigt som det låter, nte alls med andra ord. 

Jag försöker fortfarande repa mig från stöten som handen utsattes för i bilen på väg till tågstationen igår, det går långsamt. Men jag har i alla fall inte ont så jag kräks längre och det är ju ett gott tecken. Man ska aldrig tro att man kan planera livet, speciellt inte om man är en Enarmad Bandit; då räcket det nämligen med att en gubbe missar högerregeln, chauffören måste bromsa och sedan är livet mindre roligt ett par dagar. 

Jag hoppas att det ska hinna bli bättre tills i morgon så jag kan få ta på mig spetsdrömmen och ha en riktig midsommarafton, men just nu vet jag inte alls hur det blir med den saken.

Det är vid såna här tillfällen jag hatar det allra mest, smärtan. Inte att det gör ont så jag vill dö, för det kan jag ta; jag vet att det lättar till slut. Men det är det faktum att Jag gör allt rätt för att jag ska kunna åka iväg på något skoj, för att smärtan ska hållas i schack. Vilar dagen innan och mår så bra jag kan må, tills det händer något som ingen kan styra över. Då kvittar det hur mycket jag vilat och planerat. Maktlösheten och vetskapen om att det är så, så skört. Att allt kan förändras över en sekund och det krävs inte mycket alls. Det är det jag hatar allra mest.