När man tar det från början

Jag får många frågor, både i mail och kommentarer. Om min arm, vad som har hänt och varför jag har så ont. 

I början kände jag en oro över att okända människor nästan krävde att få veta om MIN arm. Det var ju något som jag valt att hålla utanför bloggen, historian om vad som hänt alltså. Armen och smärtan är en del av den jag är idag och därför också en del av bloggen även om jag försöker att skriva mest om annat. Men sen var det någon som sa till mig Det är klart att folk undrar, varför kan du inte berätta i bloggen när du berättar för kassörskan på Ica när hon frågar.

Det handlar inte om att jag inte vill berätta sa jag då, inte alls. Det handlar snarare om att jag inte vill att den här bloggen ska handla om sjukdom och tråkigheter. 

Utan den som skulle vara min flykt från allt det tråkiga. Min härliga oas.  Dessutom så hade jag ingen aning om var jag skulle börja, det är en ganska lång historia det här…

Men nu har jag alltså bestämt mig för att berätta för er vad det är som har hänt mig, varför jag har ont och hur det började. För jag har insett att bara för att jag berättar, innebär det inte att min oas här inne blir mindre härlig. Den blir bara mer jag. Och det vill jag ju att den ska vara, den ska vara jag.  Personlig men inte privat.

Så här kommer den nu, historian om hur jag blev en enarmad bandit.

Den 25 augusti 2009 stod jag på jobbet när jag fick ett sms Du kan rida idag om du vill och kan, jag hinner inte. Jag hade precis tagit upp ridningen igen efter ett par års uppehåll och fick låna en häst ett par dagar i veckan när ägaren inte själv hann med. 

Solen sken den där augusti dagen och jag bestämde mig för att jag gärna ville rida, så eftersom jag inte hade någon bil hemma så satte jag mig på cykeln och trampade ut till stallet. Hästen som jag red hade något som kallas för sadelgjordskramp, hon tyckte inte alls om att ha sadel på sig och trippade runder när man spände gjorden runt magen på henne. Därför fick man vara mycket försiktig och spänna ett hål i taget. Dessutom var det bra att longera henne lite innan man satt upp så hon inte fick panik när man satt på ryggen. Så det gjorde jag, precis som jag alltid gjorde. Paddocken var avstängd av någon anledning och jag ville inte rida ut när jag var där själv, så jag bestämde mig för att rida i en av hagarna. Jag plockade fram pallen (haha, jag vet inte om jag var lat eller om hon verkligen var så stor så den behövdes) och satt upp. Direkt när jag var uppe kände jag att hon spände sig, jag började driva henne framåt för att hon skulle tänka på något annat men istället började hon sparka bakut och stegra sig om vart annat. Det tog inte många sekunder innan jag låg på marken. Varför känns det så konstigt i mina ben? Bredvid stod hästen, alldeles stilla. Jag låg kvar och försökte tänka vad jag skulle göra. 

Eftersom det var en varm sommardag dröjde det inte länge innan hästen började trampa oroligt för att bli av med de envisa flugorna. Då var min enda tanke att här kan jag inte ligga, då blir jag snart trampad på också. Jag fick tag i tyglarna och tog mig sedan på något vis bort till pallen jag använt för att ta mig upp bara några minuter tidigare. Det gjorde ont. Benen kändes konstiga, det gjorde ont långt ner i ryggen, strålade ner i benen och de kändes nästan avdomnade, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.  Och att handleden var bruten rådde det inga tvivel om, den svullnade upp omedelbart och klockan spände genast. 

Jag hade stoppat mobiltelefonen i ridbyxorna innan jag gick ut, jag brukade alltid förvara den i stallet när jag red men inte den här gången. Som tur var. Jag ringde till min mamma som stod på jobbet och sa  åt henne att jag behövde hjälp, jag har brutit något och hästen måste in i stallet.  I sanningens namn så var det nog endel tårar inblandat i det där samtalet med, från min sida. De tjugo minuterna som hann passera innan jag kunde se mammas bil svänga upp på gårdsplanen var oändligt långa. Oändligt.

Jag gick tillsammans med mamma och hästen in i stallet där jag hjälpte mamma att sadla av, Stackaren hade ju inte gjort det här på säkert femton år. Då, när jag var en liten tjej på ridskolan, hade hon fått hjälpa mig att sadla av.  Men då var det små oskyldiga ponnys inte en bjässe som just kastat hennes dotter i backen med en sådan kraft att jag nu stod lutad mot en box kritvit i ansiktet, med världens fläskläpp och vad som tycktes vara ett skolexempel på en bruten handled.  Jag kände mig som en seriefigur, ni vet när det cirkulerar fåglar runt huvudet. Jag pendlade mellan att försöka hjälpa till och att befinna mig i ett mörker då det bara svartnade för ögonen.

Sedan bar det iväg till akuten, jag tror att jag låg ner i bilen.  Minns inte så mycket av bilresan eller hur jag överhuvudtaget kom in i bilen.

Väl på sjukhuset haltade jag in på akutmottagningen på något vis. Jag kan inte förstå det idag, men det var väl någon slags blandning av chock och adrenalinkick min kropp befann sig i då. Jag möttes ganska snart av en bår och fick träffa en läkare som var lika säker som jag på att handleden var bruten men som när hon skickade oss till röntgen hade svårt att tro att det var något mer eftersom jag ändå klarat att ta mig in för egen maskin. Det var nog bara en ordentlig smäll mot ryggen efter fallet, sånt gör ont. Tji fick hon och tji fick vi. En bäckenfraktur och en handledsfraktur visade röntgenplåtarna. 

En dryg vecka senare lämnade en skrikande och morfinpåverkad Nicole avdelningen för att åka hem. Det tog veckor innan jag klarade att komma ur sängen själv. Min Emma kom med SATC-boxen som jag plöjde igenom, avsnitt efter avsnitt. Vänner och släktingar kom med blommor och presenter. Och några månader senare kunde jag gå för egen maskin igen. Jag började plugga i januari ett halvår efter olyckan, jag kunde då också återgå till extrajobbet som servitris. Det gjorde ont i armen när jag lastade tallrik på tallrik och efter ett långt arbetspass ilade det ner i ena benet från bäckenet. 

 I januari 2011 träffade jag en läkare som misstänkte att jag hade en ledbandskada i handen som inte upptäckts i samband med olyckan och han ville operera denna sent samma vår. Jag bad att få vänta till hösten eftersom jag redan tackat ja till ett sommarjobb jag inte ville missa och tanken på att byta ut det med åtta veckor med gips var inte så lockande. Något gick fel i systemet och det bokades en tid den 25 maj 2011. Jag pratade med min chef och bestämde mig för att göra operationen ändå. Det var inte säkert att det var ledbandet och då skulle jag kunna vara tillbaka på jobbet efter ett par veckor.

När jag rullades ut till uppvaket den 25 maj 2011 tittar jag ner på min arm och ser ett gigantiskt gips. Groggy som man bara är när man precis vakat upp ur en narkos ställer jag den mest uppenbara av frågor Jag är gipsad va?

Fyra dagar efter operation var det morsdag, vi satt hemma hos mormor och fikade när mamma konstaterar att vi måste åka upp till akuten. Då var mina fingrar alldeles svullna och hade skiftat till en blå/grå nyans. På akuten klipptes gipset upp och läkaren som sitter och ser på när USK klipper i gipset utbrister Fy, där är ju skruvarna!? Tur man inte är ortoped. Precis då insåg jag att hon vet nog inte vad de håller på med.

Mycket riktigt, jag åkte hem och hade ännu mer ont eftersom gipset nu satt så löst så jag kunde röra hela armen inne i gipset, vilket kanske inte riktigt var meningen.

Jag ringde följande dag till den ortopedklinik som utfört ingreppet och fick genast en tid. Ett nytt gips sattes och ortopedteknikern konstaterade att så här ont ska man inte ha, när jag nästan svimmade på britsen när handen rördes. Han ringde läkaren som opererat mig och jag fick träffa honom redan följande dag. Då togs gipset bort igen och han konstaterade att han råkat träffa en nerv med ett av de två stiften som satt i min hand för att laga ledbandet. Han beslutade att ge mig ett ännu större gips och smärtstillande för att klara av resterande 7 ½ vecka tills stiften skulle bort. 

Fem omgipsningar senare var det äntligen dags att ta bort gips och stift.  Äntligen skulle jag slippa de hemska smärtorna som de där stiftens ställde till med. Ingreppet skulle göras under narkos på grund av stiftets position. När jag vaknade upp hade jag fruktansvärt ont,  mer ont än innan. Jag fick till svar av sköterskorna att det såklart kan kännas ”lite” när huden läker ihop efter stiften. Skickades hem.

Då började det riktiga helvetet, allt fram tills nu hade varit rena rama barnleken. Det var inte som jag trodde, att när stiftet är borta så försvinner smärtan.  Stiften hade skadat nerven såklart, det blev ju inte bättre av att det försvann. Men det var det ingen som nämnde när du skickade hem mig svimfärdig av smärtor. Det blev värre, mycket värre. Detta (har jag förstått i efterhand) eftersom jag inte längre hade gipset som höll handen helt stilla.

Månader av sängliggande följde, så fort jag rörde mig sprutade tårarna och jag försökte balansera armen på en kudde för att den skulle få vara så stilla så möjligt. Smärtläkaren skrev ut det ena preparatet efter det andra. Ingenting hjälpte och när mamma kom till apoteket för att hämta ut mer en dag sa apotekaren Ska hon verkligen ha allt det här? Detta är smärtstillande man får i slutskedet av livet!? Det var nog lite av droppen för oss. Vi fick inga svar, bara mer tabletter. Det var bara konstaterat att jag hade en nervskada och därefter utvecklat sjukdomen CRPS (Complex regional pain syndrome)

I september fick jag tillslut en remiss till ett större sjukhus, med en handkirurgisk avdelning.  Jag fick verkligen kämpa för denna remiss, sjukhuset som utfört operationen ville inte släppa iväg mig. Inte förrän jag gjort allt jag kan, som läkaren uttryckte sig.

Väl på handkirurgen tillverkades en skena efter min arm för att bli av med kudden, samma skena som jag bär idag ett år senare. Samma skena som jag inte kan vara utan en enda minut på dygnet. Den som min sjukgymnast ibland lite hånfullt kallar för min snuttefilt. Det hon inte tänker på är att den är min räddning, utan den så skulle jag vara sängliggande igen och balansera armen på en kudde. Hur mycket jag än hatar den fula blå skenan, som hindrar mig från att köpa vilka kläder jag vill och som egentligen är ganska hård och obekväm så är den också det bästa som hänt mig sedan den 25 maj 2011.

Den 25 maj 2011 är dagen då mitt liv förändrades för alltid, dagen då jag 22 år gammal drabbades av kroniska smärtor. 

Smärtor som slår ut mig totalt, som gör att jag inte klarar av stötarna det innebär att sitta i en bil som kör över en trottoarkant, som gör att jag måste blunda och fokusera på andningen när jag åker över farthinder, som gör att jag inte kan gå långa promenader med min hund, som gör att jag inte kan sitta på hästryggen och galoppera fram över fälten, som gör att jag kanske inte kommer att kunna jobba med det jag började utbilda mig till och som jag brann för. 

Smärtor som gör att jag inte kan leva ett normalt liv eftersom jag är sängliggande ca 50 % av tiden, speciellt om jag gjort något ansträngande som gör att armen rör sig. 

Smärtor som gör att jag måste öva varje dag på att bli bättre på att ta emot den hjälp som mina närmaste erbjuder, man vill ju klara sig själv när man är vuxen, men jag har insett att det är okej att få hjälp. För det skulle aldrig gå ihop annars, det som ni andra kallar vardag.

Självklart oroar jag mig för framtiden. Den framtid jag såg innan den 25 maj 2011 är nu utsuddad och jag måste tänka om. Men hur tänker man om när drömmarna gått i kras? När dygnet inte längre har 24 timmar, utan bara de få timmar då jag faktiskt lyckas göra något trots smärtorna. Timmarna då smärtorna inte tar över hela mig. Jag måste börja planera för en framtid MED mina smärtor. 

Jag får ofta frågan om jag ångrar att jag gjorde den där operationen. Om jag hade fått göra om det liksom.

Självklart, hade jag vetet det jag vet idag hade jag så klart inte genomgått operationen. 

Det finns risker med alla operationer har jag fått höra från sjukvården i efterhand. Det enda lustiga är att ingen nämnde dessa risker när det för snart två år sedan bestämdes om en operation som skulle fixa mitt skadade ledband. Då hette det ”ett enkelt rutiningrepp”. Jag är såklart inte dummare än att jag förstår att det är människor som utför arbetet, det kan gå snett. Den mänskliga faktorn. Men något sånt här hade jag aldrig någonsin kunnat drömma om.  

Jag skulle ju bara opereras, ett enkelt rutiningrepp och sedan skulle jag fortsätta leva mitt liv som planerat.

 Men nu är jag istället en 23-årig tjej med en nervskada  och kroniska smärtor som försöker hitta nya vägar i sitt nya liv. Ett liv där smärtorna alltid kommer att få styra, men aldrig vinna!

Så gick det alltså till när jag blev en enarmad bandit, jag sa ju att det var en lång historia.  

Jag hoppas att ni förstår att jag valt att skriva detta inlägg för att jag tycker att ni har rätt att veta, ni som troget tittar in här varje dag.  Jag har försökt att inte ”hänga ut” någon eller att gå närmare in på alla de brister och tabbar jag stött på från sjukvården under resans gång. 

Ja, utöver det fatala misstaget med att sätta skruven i en nerv från början då… Men det var lite svårt att undvika om vi säger så.

Nu hoppas jag att vi kan fortsätta fokusera på det ”friska” här i bloggen, även om smärtorna som sagt alltid kommer att vara en del av den jag är. Jag ska bara lära mig att leva med dem och skapa mig ett nytt liv. Livet efter den 25/5 2011.