Tolv timmar. Tänk så snabbt tiden går. Speciellt när man helst av allt vill att den ska stå typ still. Mina tolv timmar med med smärtlindring har nu passerat och nu dröjer det ytterliggare ett par veckor innan det är dags igen. Även om det känns som tiden gick fasligt fort så känns det samtidigt som det var en vecka sen jag satte mig på det där tidiga morgontåget, men det var ju imorse. Jag har gjort mycket, men ändå inget speciellt. Det är så skönt, att bara få vara.
En runda på stan för att fixa lite present-inslagnings-grejer, fika, några timmar på soffan i dvala och som avslutning pizza till middag som nu ligger som bomull i magen, väldigt tung bomull i och för sig.
En helt vanliga dag för många, en ovanlig dag för mig.
En helt vanlig, ovanlig dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar