Att överleva

Tröja (reafyndad)

Ni kanske undrar varför jag valde att åka med på den där resan till Karlsborg? Den skulle ju uppenbarligen ge mig problem, mer smärta. Det rådde det väl inte direkta tvivel om...


Är det verkligen så smart? Sa min bror med myndig  röst och tittade på mig som om jag vore ett barn som precis tagit ett olämpligt beslut. 
Nä, det kanske inte var så smart. Men vem orkar gå runt och vara smart jämt? Det är mitt liv det handlar om, mitt liv. Ska jag spendera det hemma i soffan, stirrandes på en tv-skärm? Nej tack. DÅ skulle jag bli sådär deprimerad som alla förväntar sig att jag ska vara. På riktigt liksom. 
Jag måste försöka leva så normalt jag bara kan. Även om smärtorna skjuter i höjden och man får ligga böjd över en tågtoalett halva tågresan och torka tårarna lite diskret resten av tiden. För att sedan spendera sisådär tre dagar i sängen.


Det är värt det, tillslut. När smärtorna är tillbaka på det "normala", då är det ju de härliga minnena jag har kvar. Det är det jag bär med mig, glädjen över att ha fått träffa nya härliga människor och att ha fått se nya vackra platser. Glädjen, och möjligtvis ett vagt minne av hur det var att krama en tågtoalett.

Jag kan ju inte sluta leva, bara för att jag har ont. 

För en semester med smärta, det är ju bättre än bara smärta. Jag har ju liksom inte valet att ta bort smärtan, den finns alltid med. Som en skugga över allt jag gör. Och det får väl vara så, antar jag. Men jag kan inte sluta leva.


Ni förstår, det handlar inte om mod. Eller om styrka för den delen. 
Det handlar om att överleva, och om att fortsätta vara människa.