 |
| Klänning // Skor // Skärp // Väska // Armband // Ring (Bilder från förra veckan) Jag har svårt för två saker som kom med mitt nya liv. Det första är att be om hjälp. Tyvärr är det så, att sedan jag skadades vid den där operationen och har ont dygnet runt så måste jag be om hjälp, för att mitt liv ska fungera över huvudtaget. Jag är beroende av människor på ett sätt som jag inte varit sedan jag var ett litet barn och jag hatar det. Också måste jag göra människor jag älskar besvikna med jämna mellanrum och det, det är det absolut värsta. Även om de jag älskar vet om att jag aldrig skulle såra dem med flit och de vet hur ont jag har. Och de skulle aldrig någonsin säga något om jag fick ställa in något som var bestämt på grund av smärtorna. Idag har det som ni vet varit handbaksmälledag och det enda jag kunnat tänka på var att ikväll skulle lillebror ha sin avskedsmiddag innan han far tillbaka till Norge. Jag kunde inte förmå mig att ta upp mobilen och skriva ett sms Jag orkar inte idag, har för ont. Istället bytte jag nattlinnet mot en långklänning i trikå, drog en borste genom håret, slängde upp en bild på instagram och begav mig på grillfest. Inte så lyckat, alls. Handbaksmälledagar ska spenderas i sängen tills de är över, så är det bara. Det är nu två timmar sedan jag åkte dit och jag ligger hemma i min säng igen sedan en stund tillbaka. Och jag vet ju att Tim skulle aldrig någonsin säga något om jag inte dök upp på den där grillfesten, men det är jag som inte klarar det. Jag klarar inte att min kropp sviker de jag älskar. Mig sviker den varje sekund, varje dag. Det kan jag ta, vad jag inte kan ta är att den gör det mot andra.  |
Jag önskar att jag kunde skriva något uppiggande men jag vet inte vad det skulle kunna vara? Jag har ingen aning om hur ont du har eller hur det känns men jag har i sju år haft karpaltunnelsyndrom, där nerven i handen ligger i kläm, det leder till domningar och smärta i armarna och händerna. Jag har också haft skenor på båda händerna för att nerven ska ligga stilla i ett låst läge, så det kan jag föreställa mig, men i närheten till din smärta har jag inte varit. Den goda nyheten är i alla fall att nu i sommar har det blivit bättre och bättre och jag har skena endast på ena handen nu. Jag hoppas att du kan få hjälp på något sätt så att du slipper de ständiga smärtorna.
SvaraRaderaKram och krya på dig!
Usch, har mött många människor med samma problem som du under mina sjukhusvistelser och fy bubblan säger jag bara. Det där är inte heller något att leka med.
RaderaSå glad jag blir när jag läser att du fått må lite lite bättre i sommar. Hoppas att det håller i sig!
Massa kramar!
<3 Stor kram till dig!
SvaraRaderaDu verkar till att vara en otroligt stark tjej som gör det bästa möjliga av situationen. Ta väl hand om dig själv, lyssna på kroppen, låt den vila när den behöver men njut av livet så mycket du bara kan.
Jag fick själv en dyster diagnos för snart 16 år sedan efter en trafikolycka och läkare sa att jag aldrig skulle kunna återvända till ett normalt arbetsliv. Jag gav aldrig upp och jag känner så väl igen den där frustrationen när kroppen sviker - fruktansvärt. Idag är jag nästan helt återställd, har studerat på heltid i 5 år och fått ett fast arbete. Skriver det här med syftet att försöka ge dig hopp om att det ska bli bättre. Men att det kan ta betydligt längre tid än vad man är inställd på. Jag tror att bästa medicinen är att göra sådant som man mår bra av, lyssna på kroppens signaler och vila när kroppen säger ifrån. Hoppas att det blir bättre för dig också!
Kram Christina
Tack för att du tar dig tid att skriva Christina. Härligt att läsa att du lyckats så bra trots din diagnos. <3
RaderaJag gör så mycket jag bara kan av sånt jag mår bra av, för jag tror precis som du. Att om man mår bra i hjärat så blir också smärtorna lättare att hantera.
kramar!
Så ledsen för din skull, att smärtan i kroppen också ger dig smärta i hjärtat. Önskar dig allt gott! /Mathilda
SvaraRadera<3
RaderaFinaste Nicole, tack för att du delar med dig. Önskar det fanns något jag kunde säga eller göra..Styrkekram till dig1 /Sanna
SvaraRaderaTack snälla <3 Kram tillbaka!
RaderaTack för att du orkar dela med dig. Jäkla skit! tänker jag när jag läser. Jäkla skit att du ska ha så ont. Helt omöjligt att föreställa sig, men också helt omöjligt att inte känna empati med dig. KRAM!
SvaraRaderaKram tillbaka och tack för din kommentar <3
RaderaÅh. Jag är 21 år och har en stelopererad rygg, och jag känner igen mig så mycket. Jag känner ibland att jag krigar mot min kropp, och jag önskar att det inte vore så. Att jag kunde vara tacksam över att mina andra kroppsdelar fungerar, men det är så svårt.. I alla fall, du känns som en jättestark person och jag hoppas verkligen att det kommer bli bättre för dig snart. Ingen människa förtjänar att ha ont!
SvaraRadera