När man blivit lite störd

Vet ni hur farligt det är att spendera så mycket tid som jag just gör i en soffa ensam med sina tankar? Livsfarligt! Inte så att jag blir deprimerad eller självmord benägen eller så. Nej, nej- inte livsfarligt på det sättet. 

Mer att efter ett tag så börjar hjärnan gå på högvav (iallafall min hjärna) och jag kan inte tänka på annat än hur jag skulle kunna göra om där hemma. (vilket är inget alls, eftersom jag har en hyresvärd som förmodligen skulle få hjärnblödning om jag ens tänkta tanken att ta tag i en pensel) 

Och att flytta, jag är nästan besatt av tanken på att flytta in i ett visst hus som jag tror har helt underbara lägenheter (med dubbeldörrar och meter breda fönsterkarmar) Det skulle passa mig det.

Ja ni hör ju, jag har varit ensam med mina dagdrömmar alldeles för länge. Och den som får lida för det är stackars mamma som kommer hem från jobbet och genast får en iPad upptryckt i huvudet där jag sparat massa bilder på projekt "vi" skulle kunna göra. Eller ja, MÅSTE göra. Och med "vi" menar jag förstås hon eftersom jag är mer handikappad än någonsin.  

  

Bilden visar en stege som jag fick henne att snickra ihop förra veckan, så jag har något att hänga mina julklapps-happy-lights på. Tjusig som tusan blev den tycker jag.